Jag försöker förstå livet och det är något som jag tror vi alla gör. Jag vet att vi är alla olika. Min syn och mina upplevelser. Mina känslor och mina reaktioner är just mina.
Vi är lika på många sätt men min speciella blandning av livets upplevelser, erfarenheter, känslotillstånd och personlighet har skapat min specifika förståelse av just livet.
Jag vandrar på och jag är väldigt mycket i mitt inre liv. Kanske till och med för mycket vem vet. Jag borde lyfta blicken och det gör jag också. Ibland kanske man ska fundera. Det finns inget säkert svar – vad då jag vet!
Men ibland när det känns som om rädslan och oron håller på att äta upp mig, fräta upp mig inifrån så blir jag både frustrerad, irriterad och uppgiven.
Jag kan vandra på den vackraste fjälltopp och uppleva ett inre kaos. Ett inre kaos som jag absolut inte vill ha och som jag dessutom tänker att jag är ensam om.
Ibland doppar jag bara tårna i känslan och snabbt drar upp – vill inte. Ibland försöker jag stoppa ner hela foten och sakta gå ner för att låta känslan finnas där – acceptera. Trots det så finns den kvar.
Jag vill inte ha den kvar – och ju mer jag kämpar ju mer sitter den kvar. Jamen då försöker jag acceptera – den sitter kvar som en brännande punkt. Då kommer tanken – vad gör jag för fel!
Jag andas i känslan då ska den ju släppa!
Jag vill bli vän med känslan – hjälper inte heller – den sitter kvar. Jag försöker hela tiden med något – jag skulle vilja göra ingenting – bara släppa ingenting. Släppa kampen om känslan, släppa acceptansen, släppa tanken på att bli vän med känslan, släppa tanken på att jag gör fel, släppa tanken på att om jag andas i känslan så släpper den. Jag vet att ibland får man acceptera att man inte kan acceptera – men den klibbiga känslan finns ändå kvar
Jag märker att det handlar hela tiden om att jag vill bli av med den fast det vill jag inte acceptera. För jag vet att ju mer jag vill bli av med den ju mer fastnar den – eller?
Jag krånglar till det något så otroligt mycket.
Jag upptäcker att det som håller mig flytande är att jag inte anklagar mig själv – inte nedvärderar mig själv – att jag är snäll med mig själv. Det gör att jag inte drunknar. Det är min plattform. Och ibland handlar livet om att hålla näsan ovanför vattenytan. Är det alltid så får jag be om hjälp av någon som kan dra upp mig. Jag FÅR lära mig simma.
Jag kanske lätt bär med mig känslor, upplever känslor och det är mycket av dessa känslor som gör mig speciell.
Något entydigt svar finns inte. Det finns förmodligen många svar och det kanske till och med inte finns svar på allt. Det tror jag är något som vi har svårt att acceptera. Jag iallafall – jag vill veta – jag vill ha svar på vad man kan förändra – förbättra. Jag vill ha svar på allt – jag vill hitta orsaker till allt. Annars tappar jag lätt fotfästet.
Samtidigt är det rätt så hisnande och spännande tanke att livet är så mycket mer än tydliga svar. Jag menar att vi var och en får söka oss fram och vi behöver inte vara ensam. Det jag vill skicka med är ord som.
Förtröstan – tillit – tro på dig själv – snällhet – tro på gemenskap – vänlighet – tro på din väg och dina värderingar – tro på att livet vill dig väl även om det verkar som om all fast mark under fötterna har försvunnit.
