…..inte bara de bruna löven.
Av en händelse när jag läste Aftonbladet fick jag se P1:s sommarpratare, Björn Natthiko Lindeblad. Jag brukar aldrig lyssna på sommarpratare men fick en ingivelse att ta mig tid och lyssna. Hans sommarprat handlade om döden och livet. Och jag lovar dig att mina tårar rann. Och tårarna behöver få rinna. Både över döden men även över livet. Min rubrik på detta blogginlägg kommer från detta sommarprat och det var en bild som fastnade i mig, ”det är inte bara de bruna löven som faller från träden utan även de gröna kan falla”
Ta dig gärna tid att lyssna på hans sommarprat. Det gav mig mycket och det kanske ger även dig mycket.
Jag vet inte men jag har haft mycket tankar just på sorg. På att sorgen hör till livet hur vi än vrider och vänder. Det har skapats meningar i min hjärna. Jag har suttit framför datorn och försökt uttrycka mig väl och inte fått fram det som finns inom mig. Men måste man alltid uttrycka sig väl och rätt när man pratar om sorg? Vad vet jag?
Det kanske är viktigare att försöka!
Och det jag skriver här är just mina tankar om sorg för hur vet jag vad sorg är för dig. Sorg kan vara så mycket och så olika beroende på vilka vi är. Vilka erfarenheter som vi har med oss. Sorg kan uppträda i många skepnader. Sorg upplever vi när vi blir sjuk. När vi skiljs åt.
Sorg är inte vacker och är vacker. Min mamma hade levt sitt liv, man kan säga att hon var ett vackert löv som blivit brunt. Det var dags att släppa taget om grenen – trädet.
Jag och min syster satt hos vår mamma och sorgen var inte vacker under den tiden. Jag önskade av hela mitt hjärta att jag kunde hjälpa henne mer än vad jag kunde. Jag kunde bara sitta där, hålla hennes hand och stryka hennes kind. Prata och sjunga.
Jag vill tro att min och min systers närvaro gjorde det lättare för henne. Iallafall tyckte jag att jag fick en gåva från henne samma kväll som hon for vidare.
Jag vet att hon alltid älskade mig även när jag kom till korta. För det gjorde jag många gånger eller också är det så man känner det. Att man vill säga och göra så mycket mer än vad man gjort. Det handlar om att förlåta sig själv också för alla tillkortakommanden. Släppa taget.
Jag har hittat en bok som berör mig som heter ”Varje steg väcker svalkande vind” av Thich Nhat Hanh. Jag har tidigare citerat honom.
I en av hans texter i boken har jag funnit ord som jag tycker är viktiga när det handlar om att släppa min mammas och pappas lidande. Jag har märkt att jag lätt bär med mig deras sorger som de upplevt i livet. Kanske du också gör det? Bär på andras sorger och besvikelser.
Och jag kan fråga mig varför gör man det? Varför släpper man inte andras bördor utan fyller på sin egen ryggsäck även med andras lidanden? Oftast kan man inte kan göra något åt smärtan annat än att släppa taget. Inte minst för deras skull.
Jag är övertygad om att det är just vad de vill. För vem vill föra över sitt eget lidande till kommande generation?
Det finns säkert de som vill överföra lidande och smärta och därför kanske det är ännu större anledning att släppa.
Lycka är inte en enskild angelägenhet
Alla våra förfäder och alla kommande generationer är närvarande i oss. Befrielse är inte en enskild angelägenhet. Så länge som förfäderna i oss fortfarande lider, kan vi inte vara lyckliga, och vi överför detta lidande till våra barn och deras barn.
Nu är det tid att befria våra förfäder och kommande generationer. Det innebär att vi måste befria oss själva. Om vi kan ta ett fritt och lyckligt steg då vi rör jorden uppmärksamt, kan vi också ta hundra steg. Vi gör det för vår egen skull och för alla föregående och kommande generationer. Vi kommer alla fram samtidigt och når ro och lycka tillsammans!
Thich Nhat Hanh
Egentligen handlar det nog om att förlåta sig själv och andra.
Jag har hamnat lite utanför det jag tänkt att skriva om. Men vad gör det. Vad var det för gåva som gjorde mammas väg till döden så vacker? Hon gav mig ett hopp samma kväll som hon for vidare.
Jag har ett minne från när jag var kring tre år. Det var en kall, mycket kall och stjärnklar vinterkväll. På vår gård hade vi ladugård med kor och höns.
Min mormor bodde på samma gård och jag och min mamma hämtade ägg som vi skulle ge till mormor. Av någon anledning så stoppade mamma äggen i min ficka.
Det jag minns när vi kom ut i vinterkylan från ladugården är min hand i mammas varma hand. Min blick som sökte sig uppåt mot stjärnhimlen. Stjärnorna formligen gnistrade mot den mörka himlen. Äggen i min ficka som skulle lämnas över till min mormor.
Ägg som var trasiga och kladdiga i fickan och som vi bara skrattade åt. Kärlek och värme som följt mig hela livet i upp och nergångar.
Jag berättade för mamma på hennes dödsbädd om detta varma minne som jag bar med mig. Jag bad henne släppa taget och dansa under de klara stjärnorna.
Samma kväll, när vi kom hem från hennes dödsbädd så visade det sig en norrskensbåge över himlavalvet. Sedan startade ett norrsken som jag aldrig före eller efter har upplevt. Himlen formligen sprakade av alla olika färger. Färger som dansade upp och ner under en himmel som var alldeles stjärnklar.
Mamma som dansade under stjärnorna.
Mamma var ett vackert brunt löv som levt sina dagar här på jorden. Det gjorde att det var lättare att inse att vi skiljdes åt.
Ett löv som fortfarande är grönt och som ramlar ner från trädet är en sorg som är svår att förstå. En sorg som biter sig fast. Vi vet så lite om när tiden på jorden är slut och det kan man aldrig vänja sig vid. Likaväl så händer det. Och smärtan måste kännas så oerhört tung och svår så att det enda man kan orka med är att ta ett andetag i taget.
Man kan inte värja sig för sorgen man måste gå igenom varje steg, varje tår, varje smärta, varje hopp. Vara i tiden som stannat upp. Jag tror inte att det finns någon annan väg.
Och komma ihåg att man inte är ensam.
