En hand i min en tidig onsdag morgon i slutet av maj. En hand som med absolut tillit sträcks upp till mig när benen och fötterna behöver extra stöd och balans. Det finns ingen tvekan i rörelsen eller handen när den möter min. Handen bara vet att min hand finns där och har ingen tanke på någonting annat. Tittar jag bort just i ögonblicket så finns det ingen tvekan eller osäkerhet i det rösten uttrycker. Handen och rösten bara vet att min hand alltid kommer att finnas där även om jag missar det första gången. Tilltron är total.

Tänk ifall jag skulle våga ha samma tillit till livet?

Allt är spännande för de små händerna. Nyfiket stoppar handen in snön i munnen. Nyfiket känner handen hur snön smälter. En pinne och en sten får uppmärksamheten från de små fingrarna. De lilla är stort och undersöks av både smak och känsel.

Tänk ifall jag får vara nyfiken på nytt? Tänk på alla upptäckter jag skulle göra. Allt jag skulle glädja mig åt. Se det stora i det lilla. Kanske komma på nya saker som ingen annan kommit på.

Jag vill vattna min tillit och fånga min nyfikenhet och skaffa mig nya erfarenheter här i livet – så länge som jag lever!