Igår när vi for iväg till Malå så körde vi förbi mitt barndomshem, Sjulnäs. Varje gång som jag närmar mig hemstället, det räcker att tänka på barndomen, så får jag en massa minnen och känslor. Oftast blir mina underbara minnen övermålade av skuldkänslor. Varför låter jag barndomshemmet förfalla? Varför tog jag inte till vara tiden mer? Och minnena gör ont istället för gott! Ingen i hela världen ville att jag skulle må bra och ha ett bra liv så mycket som min mamma och pappa. Varför ska jag dras med skuldkänslor?
Jag gick ut nu på förmiddagen på en promenad runt ett elljusspår som går bara här utanför mitt hus. Då klickade det! Jag såg löven som sakta föll ner på marken och insåg att jag får liksom björken som släpper sina löv släppa taget om mina skuldkänslor. Jag behöver inte ”plåga” mig med dem. Jag kan låta mina underbara barndomsminnen få bryta fram ur myllan istället.
De dalande löven får ge näring åt tacksamhet. Låta grenarna bli kala och låta de minnen som ger mig glädje få fritt fram. Nya löv får bryta fram så småningom.
Det slog mig an att en björk är vacker året om. Till och med kanske vackrast på hösten just innan löven faller. Löven faller ner blir till ny jord som ger nya löv. Man kan tycka att hösten är vemodig. Vemod och eftertänksamhet kan vara grunden till nytt liv. Varför ska vi vara rädda för att möta hösten och vintern, förmultning och nakenhet?
Vintern ger björken den välbehövliga vila som behövs innan löven åter ska spira.
Tänk om vi är som årstiderna. När hösten kommer förbereder vi oss för vila. Vi städar och fyller förråden för att vi ska kunna stanna upp under vintern och njuta av vad vi har åstadkommit.
Jag vet att hösten ofta betyder det motsatta och visst handlar hösten om arbete i naturen. Det räcker att se på fåglarnas idoga flygande och letande efter mat. Precis som vi ska börja om efter sommaren med nya aktiviteter. Det är även viktigt att söka aktiviteter som skapar återhämtning. Det kan vara att göra ingenting.
Sedan när björken är naken och snön här uppe har lagt sitt vita täcke att få vända sig inåt, mot sin egen mylla och se, utforska och undersöka vad som är viktigt.
Alla årstider har en mening och vi är faktiskt en del i denna process.