Jag blir så otroligt trött när jag läser och hör larmrapport på larmrapport om ohälsan på arbetsplatser. Läser och hör hur människan inte orkar arbeta och ingenting görs. Det här är inga nya larmrapporter. Jag har hört dem i säkert 30 år och lika handlingsförlamat är samhället. Man bara bråkar om vems ansvar det är istället för att göra något åt det uppenbara.
Lagar och riktlinjer skrivs som ska hjälpa arbetstagare till en bra arbetsmiljö. Vår arbetsmiljölag är egentligen väldigt klar och tydlig. Trots detta så kan man bara blunda och hitta på alla möjliga orsaker för att slippa följa den. Någon bra förklaring finns det inte heller – fast oftast är det nog pengar som styr.
Besparingar, besparingar och besparingar och folk som inte orkar jobba kvar. Varje år nya besparingar. Vart tar pengarna vägen och var är besparingarna då folk inte orkar jobba kvar? Det sparas då inte på människan och var sparar man på pengar?
Det ändras på pensionsåldrar – vi blir äldre så vi ska jobba längre. Hur ska en redan utarbetad människa som redan nu inte orkar arbeta kunna jobba längre?
Det är inget nytt att det ofta, inte bara, men ofta handlar om yrken där man jobbar med människor. Varför kan inte de som uppenbarligen inte kan jobba kvar inom sina yrken fram till 67 – 70 års åldern få gå tidigare i pension? Medan de som vill arbeta och kan arbeta får det? Varför ska allt vara så lika när inget är lika? När vi alla har så olika förutsättningar? Eller kallar man det rättvisa. Rättvisa för vem?
Absolut finns det arbetsplatser där man ändrar på rutiner och tänker på människan. Där man får till förändringar och sparar både på människan och medel. Tack och lov!
Det här är inget som jag förväntar mig få svar på. För då får jag vänta länge. Så vad kan jag göra?
Jag kan ta ansvar över mig själv och inse att jag är inget offer. Jag har möjlighet att ändra mina förutsättningar och mina tankar. Jag behöver inte vara så förbaskat duktig jämt och tro att allt hänger på mig. Är jag inget offer så har jag lättare för att se vad jag behöver och lättare att se hur jag kan påverka samhället. Det går inte att ta på sig hela samhällets brister på sina axlar utan försöka se vad man kan göra i det lilla. En liten bäck kan bli en stor älv!
Det är så viktigt att fylla på sin egen vattenfåra så att den inte torkar ut. Fylla på den då och då både med vattendroppar och ibland med ett helt hav.
Att varje dag ta sig tid för att stanna upp och tänka efter vad man behöver. Vila, göra något roligt, andas, umgås med vänner, säga några vänliga ord. Släppa bördorna som ligger på axlarna ett tag. Leva, för även om man upplever att det finns många problem så finns det mycket att glädjas över.
Vi FÅR leva trots att livet inte är perfekt – trots att det är svårt att förstå varför det inte går att förbättra vår arbetsmiljö så att den passar människan bättre. Den kunskapen och de resurserna finns redan anser jag.
Vad är det som saknas? Kanske mod att tänka om och våga satsa för att vinna.
