Jag upptäckte när jag var sjuk i utmattningssyndrom hur jag tappade bort mig själv. Hur jag började anklaga mig själv för att ha hamnat i den här situationen. Jag som ville påverka till bra arbetsmiljö hamnade själv i soppan.
Tillslut visste jag inte vem jag var. Jag tappade bort min trygghet, mitt värde, min makt och blev ett offer. Ett ”gnälloffer”. Varför förstår inte min omgivning problemet? Det är förstås jag som är problemet. Jag som är besvärlig och jobbig. Jag som ……..
Ni förstår vilken nedåtgående spiral jag hamnade i och tillslut ville jag bara bort. Försvinna! Jag funderade till och med på att ta mitt liv. Och då förstår ni vilken enorm anklagelse som dök upp.
Jag som har världens bästa familj hur kunde jag ens tänka så. Jag som har världens finaste vänner. Jag kände mig som en stor ”flopp” som snart skulle avslöjas.
När jag började att kravla mig upp ur den djupa grop som jag ramlat i så började jag inse mitt eget värde och började att vara snäll med mig själv igen. Det var som att öppna upp en källa inom mig som började att flöda.
Jag började att acceptera mig själv och fann mig själv igen. Det som startade hela den livsgivande processen var just snällhet. Snällheten gav mig ett värde. Snällheten gjorde att jag vågade prova min dröm för det är ingen katastrof ifall jag misslyckas. Misslyckanden är till och med utvecklande.
Jag fick överseende över mina fel och brister. Jag vågar leva lätt. Inte ta livet alltför allvarligt. Ibland är jag trött och då får jag vara trött. Ibland är jag arg, stressad, glad, lycklig, irriterad, rädd, orolig och då får jag vara det. Det blir naturligt att tillåta alla känslor att få plats.
Jag kunde till och med ta av mig offerkoftan och sätta på mig ansvarskoftan. Ansvaret över mitt eget liv.
Följden av att våga vara snäll med sig själv är att man blir snällare mot andra. Jag förstår att alla andra har både fel, brister och styrkor. Ingen är perfekt eller så är det det vi är.
Tänk att snällhet, vänlighet och respekt mot sig själv och andra ger en hoppfull värld.
Snällheten mot mig själv ger mig luft under vingarna. Jag hittade en teckning som jag gjort för cirka 18 år sedan. Att rita och skriva ner tankar och känslor är ett bra sätt att hantera livet. Och man behöver inte vara någon mästertecknare. Bilderna påminner ändå en själv om varför man gjorde dem
Kropp hopsjunken – saknar hopp och önskan om förändring. Vingar utan rörelse – blick som inget ser. Som ser det omöjliga.
Kropp som anar lite luft – lite luft och lite rörelse. Får kontakt med själens och hjärtats ström. Kan det finnas hopp om förändring – kan jag finna mig själv igen. Vingar som anar luftströmmar från det inre. Blick som vågar öppna upp för det möjliga.
Kropp som lyfter mer och mer – rygg som blir rakare. Vingar som börjar göra sina egna vingslag. Blick som anar ljus och stora möjligheter. Jag har ett värde precis som jag är – och jag får vara där.
Kropp som sträcker sig mot solen – och äntligen vågar ta nya steg mot livet. Vingar som flyger högre och högre upp – som ser nya berg och nya dalar. Nya upptäckter i ett hjärta som gläds och som tror på livet igen.
Hur kom luften in i lungorna och under vingarna?
Andetag sekund för sekund som väcker mina möjligheter och min längtan om att få börja om och om och om igen. Livet är föränderligt och jag både får och vill följa med i livets luftströmmar.
