Det slog mig när jag satte mig i bilen på väg till Arvidsjaur för att ha yinyoga på ABF, att livet är ibland som att köra i snörök.
Vädret är inte alltid det man önskar när man ska vara på vägen och det är inget jag kan påverka. Visst jag kan stanna hemma och självklart är vädret så dåligt då far jag inte. Nu är vädret det man kan förvänta sig den här årstiden och resandet på väg är aldrig riskfritt hur fint väder det än är.
Det jag kan påverka är att köra med fokus, lagom hastighet och med tålamod. De yttre omständigheterna kan jag göra lite åt. Vilka jag möter, de som har bråttom och vill köra om och olyckor som bara sker.
Samtidigt så behöver jag våga, ha tillit och tro att det går bra. Har jag ingen tillit så vågar jag ingenting. Då hade jag varit hemma. Visst som jag tidigare skrev, det finns gränser och de får vi också lära oss. Ibland ska vi stanna hemma.
Jag åker iväg, kör sakta, fokuserat, försöker förutse och planera färden. Så plötsligt klarnar det upp och jag tänker. Härligt nu blir det bättre – då möter jag en långtradare och får bromsa samtidigt som jag får ha koll att ingen kör på mig bakifrån.
Typiskt, när man äntligen tror att det blir bättre så dyker långtradaren upp. Och tro det eller ej, en till.
Här får jag två val. Antingen kan jag tänka att det är så typiskt och varför blir det alltid så här och varför händer det alltid mig. Nu blir resan bara sämre när jag trodde att den skulle bli bra.
Eller, ojdå, det gäller att vara beredd på fler hinder. Jag får bromsa in, sakta ner, vara uppmärksam och ha tålamod. Och se, det gick också över. Ingen fara skedd. Det går nog bra det här också.
Tror ni att jag kollat väderleken innan jag skulle köra. Ja, absolut flera gånger. Tills jag kom på att det kanske inte snöar då, varför oro mig nu. Jag får ta det på torsdag – och ja det snöade och jag fick ta det idag.
Hur många gånger oroar man sig inte för saker som ska komma – tandläkaren tillexempel eller som jag när jag ska köra på vägen.
Hjälper det att oroa sig i förväg – nej verkligen inte. Ändå gör vi det. Jag tränar på att låta oron vänta tills det dyker upp. Jag tränar. Oftast går det bättre än vad man trott – inte alltid men oftast. Yttre omständigheter, som vädret, har vi liten eller ingen makt över. Hur jag ska tänka och reagera det kan jag påverka. Träna på.
Hjärnan oroar sig lika mycket över tankeoro som över verklig fara. Kroppens stressystem startar så tänk om jag kan hjälpa kropp och hjärna genom att spara min oro tills den verkligen behövs – ifall den nu behövs.
Händer det något på vägen som inte jag styr över. Blir det plågsamt hos tandläkaren så har jag bara ”plågats” en gång istället för flera gånger.
Absolut lättare att säga än att göra.
Och förresten ifall vädret alltid var bra så skulle vi inte märka det. Ifall vi aldrig var orolig och rädd så skulle vi aldrig märka när vi var lugn och lättad. Vi har alla väderlekar inom oss och vi får lära oss att hantera dem – varsamt och med tålamod.
Jag tror att alla väderlekar behövs för att livet ska vara meningsfullt. Vi kan behöva hjälp ifall vi fastnat i snön – och solen når kanske över bergstopparna till slut.